Någon gång efter sommaren insåg jag att jag inte skulle kunna hålla mitt mål med 10 nya arter (i Sverige) under året. Ett mål som jag har haft sedan jag nådde 200 på min omstartade lista och som jag hade tänkt ha mål fram till jag når 300. Inte så viktigt och jag tror att jag haft över 10 i snitt tidigare så... jaja. I alla fall, efter sommaren hade jag fortfarande inte fått in en enda ny art under året. Så kom då den där rapphönan, vilket gav en art åtminstone. Jag hade ju någon liten förhoppning om att det skulle kunna vara något nytt på öland under v. 41, som vi så fint hade planerat in.
Det blev ju en rarrishöst som aldrig förr. Plötsligt såg det ju rätt lovande ut. Naturligtvis svårt att nå tio arter men någon mer. Dagarna före ölandsresan så började ju larmen trilla in. Först flera olika sibiriska järnsparvar och även på öland, sedan kom då larm på azurmes. Lite stressigt de sista dagarna innan vi skulle åka.
Att jag dippade azurmesen kommer jag nog gräma mig för länge. Det var inget annat än en felprioritering från början till slut. Pappa och jag valde att gå runt Mellby ör på morgonen och när vi efter ett tag åkte mot västra sidan av Öland så valde jag att vi skulle åka till en sibirisk järnsparv - som visserligen var väldigt fin och lätt att komma till - för att ta azurmesen efteråt. Till mitt försvar så verkade ju azurmesen väldigt stationär. Men det visade sig vara fel. Ca. 1,5 timmar missade vi mesen med. Så himla surt.
Stjärtmes, på vägen ned till Mellby ör |
Trädkrypare klättrade på en av murarna inne i Mellby med det ofrånkomliga skämtet "murkrypare!!" som kommentar... ;-) |
Sibiriska järnsparven var mycket samarbetsvillig. Hur stationär som helst. |
Sibiriska järnsparven blev art nummer 284. Lite konstigt kanske med tanke på att rapphönan blev 282 men däremellan har jag bytt från Clements till IOC och det innebar att jag fått ett "soffkryss" i amerikansk kricka. I och med att Club 300 använder IOC så tyckte jag att jag skulle göra det också.
Dagen efter den fina sibjärnen (eller den försmädliga dippen, beroende på hur man ser på det) så gick pappa och jag ned till Mellby ör igen. På vägen ned hittar pappa en ljus fågel som vi efter lite jobb lyckades stöta ut på vägen. Jag tittade snabbt i handjagaren och insåg att jag inte visste vad det var. Snabbt upp med kameran men då flög den och vi lyckades inte se den igen. Med dvärgsävsparven från Horssten väl i minnet (den var nog kvar på ön vid det här tillfället) så var jag benägen att tycka att den här fågeln var lik. Helt klart en sparv, ljus i ansiktet och med tydliga vita hängslen på ryggen. Kanske var det en lappsparv...
Vi letade flera gånger fram och tillbaka utmed vägen och jag letade även nästa dag men inte ett spår. Lockade gjorde den aldrig heller.
Dagen efter, på söndagen, så var mamma och pappa tvungna att åka tidigt men jag gav mig ut och skådade lite utan någon större succé. Familjen bestämde sig för att åka ned till Långe Jan och på vägen dit, när vi åkte igenom Segerstad, såg vi att det kom bilar som stannade i Segerstad. Ut strömmade fågelskådare. Hmmm... någonting på gång. Jag kollade Bird Alarm och då visade det sig att en ökenstenskvätta hade setts i Segerstad. Jag slängde mig ur bilen (med övriga i familjens godkännande) med kikare och kamera och följde strömmen.
Stenskvättan var relativt lätt att hitta då det stod folk redan på plats. Inga höjdarfoton men flyktbilden ger ju tydligt att det är en ökenstenskvätta. Kul! En bonus! Nummer 285.
Stjärtteckningen på ökenstenskvättan är ju väldigt karaktäristisk. |
På måndagen sedan skulle Linda jobba medan jag var ledig. Medan barnen och jag väntade i Kalmar så kom larm om att det hade hittats en isabellastenskvätta på nästan samma ställe som ökenstenskvättan. Kanske hundra meter ifrån. När Linda var klar körde vi faktiskt tillbaka. Tack Linda!! Skvättan var kvar. Riktigt dåliga foton men det var inte mycket att göra. Isabellan blev nummer 286. Ella fick också in skvättan på sin lista. :-) Både bronsibis och isabellastenskvätta vid 7 års ålder.
På vägen upp till bron för andra gången så såg vi återigen ett större gäng fågelskådare. Denna gång var det en kungsfågelsångare som visade upp sig fint. Några snabba kort och sedan var det verkligen dags att åka hem.
En vecka efter att vi kommit hem ifrån Öland så plingar det till i telefonen igen. Denna gång en nunnestenskvätta i Falsterby. Faktum var att jag hade en plan på att åka och se en nunnestenskvätta på vägen hem ifrån Öland. Det hade varit en nunnesten på utlängan eller någonstans där i närheten. Dvs. i stort sett på vägen men då den inte hade larmats så vågade jag inte dra med familjen på den omvägen också. Vi hade ju redan åkt tillbaka för isabellan. Därför blev nunnestenen i Falsterbo en perfekt fågel att åka och titta på. Så blev det också och nummer 287 satt som en smäck. Snygg fågel och på flyktbilden kan man ju se skillnaden i stjättäckning mot t.ex. ökenstenskvättan. Värre med att skilja den ifrån medelhavs...
Väl inne i november så har det mest handlat om att spana av matningen i jakt på någon sen sibjärn men där har jag kammat noll. Istället kom ett helt sanslöst larm den 12:e nov. En tundrasparv hade setts utanför Staffanstorp. Detta är ju en fågel som aldrig ens setts i Europa förut så helt osannolikt verkligen. De senaste dagarna har ju dessutom "vår skådarvärld" varit full av spekulationer på hur den kommit till Sverige. Spännande att följa.
Eftersom vi var bortbjudna till Annie, Benjamin och tvillingarna den 12:e fick jag nöja mig med att hoppas på att den skulle vara kvar till dagen efter. Det visade sig inte vara något problem alls. Jag var på plats vid strax före 09 och då var den redan sedd sedan länge och jag var låååångt ifrån först på plats. Mängder av folk såg den under dagen.
Fotona nedan är ju inte några höjdare men med lite vilja går det ju att se att det är en tundrasparv. En fin fågel och ett underbart fynd blev art nummer 288, om den nu godkänns som spontad eller möjligtvis "ship assisted".
Så, summa summarum, jag är ju inte uppe i tio arter än i år men sex stycken plus ett soffkryss är ju ändå betydligt mer än vad jag trodde för några månader sedan. Nu får det bli lite riktat sök under nästa år för att få in de sista arterna som jag har kvar ifrån innan jag startade om min lista. Om jag minns rätt så är det berguv (och då har jag ändå varit med och ringmärkt berguvar...), dammsnäppa, höksångare och aftonfalk. Just det ja, alförrädare också, men den kommer nog att bli riktigt svår.
Det förtjänas nog att skrivas också att både sibirisk järnsparv, nunnestenskvätta och tundrasparv även var nya lifers för mig. Öken och isabellasten har jag ju sett många gånger i UAE och Oman.